Min del av Gatufotogruppens utställning på Galleri Sandelin – bilder med texter

Ibland skriver jag  texter till mina bilder. Det kan vara svårt att se på bilder och samtidigt läsa en text. Därför hade jag med en exempeltext på utställningen med hänvisning- för  den som är intresserad – att läsa mer till min hemsida. Nedan följer mina utställningsbilder med text. Håll till goda!

1. Hålla handen

För länge sedan när barnen var små besökte vi vänner i Haverdal. Framåt natten ville man ju se havet. Mätta och lätt berusade traskade vi långsamt stigen ner mot stranden. Lite mörkt eftersom dagen tagit slut och en ny precis börjat, men ändå sommarvarmt. Barnen var trötta men ljudet från vågorna hade ändå förmågan att locka de större. Värre var det för lilla Lisa som bara hängde med utan att riktigt förstå vart vi var på väg. Då händer något fantastiskt. Plötsligt känner jag en liten hand i min stora hand. Lilla Lisa har valt ut just min hand. Jag kan än idag känna känslan av hur det var. Vilket förtroende att få som vuxen. Jag var utvald och accepterad av någon som är liten. Det är väldigt stort!

2. #minimalism42

De är många. Det handlar om murare, snickare, ventilationstekniker, målare, elektriker och många många fler. Det de gör – utan att ha en aning om det – är att det är dom som gör förarbetet åt mig. De ställs naturligtvis inför en massa val. Det hör till deras professionalitet att göra ett snyggt jobb. Det är därför ingen total slump varför saker hamnar där de gör och färger blir som det blev.

Många av de bilder jag tar och tycker om bygger på att välja ut ett litet utsnitt från det stora. Mitt jobb är att frilägga och beskära samt att välja en tidpunkt då ljuset är bra. Men helt avgörande för många av bilderna är att någon varit där före mig och krattat manegen. Tack för det!

3. De tre vännerna 

Jag lockas mot det vackra motljuset inne i Köpenhamns ”Hovedbangård”. Ser möjliga motiv. Ska just börja ta bilder då jag känner en hand på min axel och inser att det är någon som försöker prata med mig. Det är en man i uniform som pekar på en skylt med en kamera och ett kryss. Han vill att jag tar undan kameran och lämnar byggnaden. Jag går motvilligt ut. Väntar några minuter. Men är fast besluten om att försöka ta de där bilderna. Jag ser mig noggrant om när jag ånyo stiger in i byggnaden. Ingen vakt syns till. Snart är kameran uppe och jag börjar ta bilder. Det här går bra hinner jag tänka, då jag hör en nu välbekant röst. Denna gång är den högre och mer forcerad. Vakten skriker något obegriplig på danska i mitt öra, och jag förstår genast poängen. Denna gång följer han mig ut. Han ser överlägset på mig som att han en gång för alla har vunnit mot denna dumma svensk. Men han kan inte ha mer fel. Det är ju jag som vann – jag fick ju bilden jag ville ha.

4. Jag vet var du bor

Någonstans mitt i Amsterdam får jag plötsligt se det. En hund går fram till en drickfontän och ställer sig som en människa och dricker. Jag handlar reflexmässigt. Med kameran mot ögat närmar jag mig hunden alltmer. Nu är jag riktigt nära. Det är en spontan glädje när man känner att det här kan bli bra. Men just då kommer jag på – jag är ju hundrädd. Förtrollningen är bruten. Jag måste bara fly.

Det händer något när man tittar på omvärlden genom en kamerasökare. Det blir lite som att titta på TV, men det är en lögn. Och hunden den var naturligtvis snäll, både på TV och på riktigt, men det kunde jag inte förstå just då.

5. Potsdamer Platz

Berlin är enormt till ytan och det finns säkert massor att se och upptäcka. Men när jag äntligen kommer dit så tillbringar jag mycket av min berlintid nere i pendeltågsstationen vid Potsdamer Platz. Om jag ser något – vilket jag gjorde när jag kom med pendeln – som kan bli en bild så tenderar jag att fastna. Det handlar om att se allt i den kommande bilden och tänka in att det även ska vara med en människa. I det här fallet en siluett. Det tar sin lilla tid och många människor passerar revy, men till slut kändes det rätt.

6. Dublin

Jag är i Dublin med min son. Han söker spår efter Thin Lizzy och Phil Lynnot, jag söker efter bilder. Vi ses då och då på någon pub och dricker en Guinness. Fin stad, en märklig portier och en värdinna vid frukosten som tydligt markerade att hon helst ville att vi inte äter något alls. Hungrig och på en övergiven gata hittar jag denna ståljalusi. Den har kanske sett sina bästa dagar, men ur mitt perspektiv är förgängligheten ofta vacker.

Extramaterial till bilder som inte var med på utställningen

Sergels torg

Jag är 14 år och har just fått veta att jag ska flytta från Borlänge till Stockholm. Jag vill inte flytta. Jag hatar Stockholm. Då får jag se en tavla som min bror har målat. Den utspelar sig på Sergels torg och människorna som stryker omkring är suddiga och diffusa skuggor. Jag bara älskar denna bild, den överensstämmer helt med den bild jag hade av Stockholm då utifrån mitt 14-åriga dalaperspektiv. 50 år senare tar jag ett gäng bilder på Sergels torg. När jag hemma tittar igenom dom bilderna så upptäcker jag att detta är precis de figurer min bror uppmärksammade mig på då. Kan det vara ett släktdrag – eller kanske vårt gemensamma dalaperspektiv?

På väg mot friheten

Jag deltar på Demensdagarna i Malmö. Skönt när sista seminariet äntligen är över. Jag är ingen bra konferensmänniska. Istället längtar jag alltid bort ut mot friheten. Med buss tar jag mig ut till Västra hamnen. Vilken fantastisk plats. Jag ser bron, arkitekturen, havet, gräset, människorna som njuter i kvällssolen och början på ett övriga Europa som hägrar där på andra sidan bron. Först då kommer jag ihåg att kameran ligger kvar hemma i Stockholm. Men jag har redan en ide om hur bilden ska se ut. Gör några misslyckade försök med mobilen. Då bestämmer jag mig för att gå på samma konferens nästa år igen och då ha kameran med mig. Från ide till färdig bild tog det ganska precis ett år. Foto handlar mycket om snabba ögonblick, det här ögonblicket blev väldigt långt.

Flextidens moder

Mötet är äntligen slut. När jag stiger ur hissen ser jag en väldigt röd växt mot den kraftiga betongväggen och det väldigt blå fönsterfodret. Snyggt – kanske en bild jag borde ta. Återvänder dagen efter och gör det. Växtlighet förknippas inte med denna plats. Den ses istället som en symbol för betong och byråkrati. En del säger att den innehåller Europas längsta korridor och andra säger ”Elefantkyrkogården” – en slutstation för överblivna generaldirektörer. Men när vi ser kontorskomplexet garnisonen borde vi alla istället le och ägna byggnaden en väldigt vacker tanke. Den är på många sätt vår vän.

När den moderna delen av byggnaden med sina 4500 arbetsplatser stod klar i början av 1970-talet uppstod nämligen ett stort problem som ledde fram till något gott. Då alla portföljbärande byråkrater gick hem kl 17.00 proppade T-banestationen vid Karlaplan igen. Den var alldeles för liten. Men problem är sånt byråkrater är bra på att lösa. Lösning blev flextid. Den som gjort att vi är många som har kunnat komma och gå lite som vi själva vill

 

Tillbaka till där det började – Konstrundan 2024

År 2015 frågade Ann om jag ville ta ett av rummen i Galleri Bellman och ställa ut. Hon och Micke skulle nog inte kunna fylla rummet. Jag hade aldrig ställt ut, inte ens tänkt tanken, men sa ja utan att tveka.

Mina bilder bestod i mest av minimalistiska kompositioner, sådana bilder jag  hade lätt för att ta och som jag själv tyckte om. Det gick bra – många verkad tycka om det dom såg. Därefter har jag försökt att komma vidare och slå in på helt andra vägar –  men min strävan efter utveckling och ett mer meningsfullt innehåll är en smula smärtsam. Jag saknar inte lust och ambition för det jag så gärna skulle vilja göra, snarare fallenhet. Det kommer att ta tid, något jag förhoppningsvis kommer att få under hösten, då jag ska sluta arbeta – åtminstone utifrån andras villkor

Vid ett besök i Borås såg jag bilder av den danska fotografen Inge Schuster. Blev helt tagen! Den minimalism jag velat ta mig bort från gillar jag ju innerst inne. Därför har jag bestämt mig för att bejaka den och göra det som går lätt – inte för alltid men för ett tag.

Därför kommer jag att under årets konstrunda  i Grisslehamn att fylla väggarna med mina minimalistiska bilder – både gammalt och nytt. Så i år blir det bilder med få saker, men mycket komposition som jag kommer att visa.

Välkomna!

”Jag vet var du bor”

Det började med en promenad genom ett mulet Amsterdam. I ögonvrån hände något som fick mig att slå på kameran. En hund betedde sig som en människa och började dricka vatten från något som inte var gjort för hundar.

Efter några bilder insåg jag att jag stod väldigt nära. Jag kom ihåg att jag är rädd för hundar. Då blev jag riktigt rädd. Borde ta mig därifrån. Med hundens blick i nacken lommade jag vidare in i träsket av hus, människor, kanaler  och annat kul som en stad kan erbjuda. Idag är min fobi mot hundar borta – jag tycker om dom.

Bilden på den fina hunden som släcker törsten hänger nu i Upplands Väsbys konsthall. Tack för det PA som tipsade mig om Hundsalongen. Känns som ett kul tema i tiden som jag gärna vill se.

Ett steg tillbaka i förhoppningsvis rätt riktning

Jag har skrivit om det, jag har tänkt det, men haft väldigt svårt att ta mig an det.

Eftersom jag inte vill smyga med kameran har jag alltmer fjärmat mig från en del av de bilder jag vill ta. När jag var yngre tog jag gärna kontakt med de jag skulle fotografera. Därmed – om det blev några bilder – så visste jag att de tyckte det var ok. Jag har en tid tänkt börja fota hundar på stan. Det innebär att först ta kontakt med mattar och hussar och sedan ta bilderna.

I morse gick jag in i en hundrastgård på stan och berättade om vad jag ville göra. Sedan var det bara att försöka få till lite bilder. Det var roligt  att träffa dessa trevliga människor och så blev det lite bilder. De är inte fantastiska men ändå en ok början. Nu är tanken att detta ska bli ett projekt. Hundrastgården är startpunkten. Har redan börjat se möjliga bilder på hundar när de trängs med alla oss andra på stan. Känner en viss förväntan. Det här ska bli bra.

Min hembygd

Igår tittade jag på Roy Anderssons – En kärlekshistoria. Kärt återseende. Eftersom jag kommer ihåg att vissa scener är inspelade längst upp på Rörstrandsgatan, några portar bortom min, var jag nyfiken. Tycker om att se bilder från förr där jag  har min hembygd. En kärlekshistoria är en  film jag tyckte mycket om som tonåring och dessutom gjord av en person jag gillar. Gårdagskvällen kändes mycket nostalgisk. Inser nu att mina minnen är mycket färgade av de stillbilder fotografen Walter Hirsch tog under inspelningen. Har en fotobok med honom som  jag letade fram.

En duktig fotograf med så mycket värme och spotnanitet i sina bilder. 

Filmen är inspelad i början av 70-talet, några år innan  jag flyttade hit. Men känslan den förmedlar är en Birkastad jag känner ingen och kan drömma om. Det bodde och verkade en annan sort människor här i husen då. De  var närvarande på ett annat sätt. Jag kommer ihåg att det i slutet av 70-talet fanns  ett tryckeri i bottenvåningen i grannhuset. De som arbetade där var ett självklart inslag på  gatan.  De hejade alltid och man kände en viss samhörighet. På fredagarna brukade en av dem dra ut en vattenslang  genom  dörren och  med P3 som bakgrundsmusik tvättade  han sin bil i väntan på att ledigheten och helgen skulle infinna sig. Stämningen var glad precis som i filmens inledning när bilverkstan ska stänga inför helgen. Eller när jag en förmiddag i början av 90-talet går ner för Rörstrandsgatan och hon som jobbade på Dalpojken rusar ut och ropar högt efter mig. ”Är det  dags att hämta hem från BB nu?”. Hon visste att jag skulle bli pappa och att jag var på väg för att hämta hem mitt första  barn. Hon hade  koll på  gatan och dess  invånare. Något sånt skulle inte hända idag. Gatan är hopplöst fri från människor som lever sina liv här. Det är mest en transportsträcka eller rätt plats att besöka om man vill äta eller fika. Känns som att det bara är de riktigt små barnen som är närvarande och lever i nuet här på gatan. Alla de andra är visserligen här, men mentalt någon helt annanstans.

Bilden ovan tog jag  för några år sedan. Inser nu hur talande  den är.  Efter de senaste årens ständiga renoveringar och mäklarnas  tjat och ständiga hets om att boende handlar om att tjäna pengar, undvika skatt och bygga balkonger blir det allt svårare att känna tillhörighet. När de som rör sig i omgivningen mest består av vänliga Foodorabud  med mat till unga som likt gamlingar saknar ork, hantverkare som renoverar  lägenheter som redan är helt nyrenoverade och normen om att vara  rätt gått så  långt att de allra mest individualistiska människorna är exakt likadana och bor i  exakt likadana lägenheter samt gärna köar för att få  fika på just det fik alla andra vill fika på just nu,  är det  lätt att känna för det gamla paret som söker efter något annat mer mänskligt.  Borta  är Birka Musik,  Svensson & Butler,  Dalpojken,  Ernas  Hattshop, Skoaffären, Slavia  Berglunds Livs,  Fotoaffären, den långa Järnaffären och alla de andra som gjorde gatan så fin, praktisk och trevlig. Här fanns allt utanför porten.

Hörde en intervju på radio med Roy  Andersson för några år sedan. Han  sa då att han tyckte synd om nutidsmänniskan. Skälet var att människan nu har så lite att göra. På frågan vad det var man gjorde, så svarade han i all hast att man  manglade. Svaret kändes lite platt, men jag tror jag förstår vad han menar.  Att jag renoverar betyder idag  att jag betalar någon som renoverar och  att äta en god middag innebär att äta det någon annan  gjort och levererat hem osv.  Det finns inget jag gjort själv, annat än att ha sålt i helt rätt tid, drivit igenom byggandet av balkonger, utnyttjat Rut och Rot maximalt eller listigt stått i bostadskön sedan länge trots att jag redan har en bostad och på så sätt hamnat före alla de som är utan bostad och behöver en.  En ny tid, nya generationer, nya värderingar och ny mål med livet.  Själv är  jag hopplöst road av att laga min egen mat, har en bostad och drömmer inte om ytterligare en, skulle  känna mig extremt  obekväm med att anlita någon som städar efter mig och sakna besöket i affären om det istället är ett bud som levererar varorna hem till  min dörr. Jag tror Roy  Andersson har helt rätt. Kan än idag känna hur det kändes att som barn krypa ner i en säng med nymanglade lakan.   

En helg att minnas

Vi började prata om det i somras. Tänk om vi skulle ställa ut tillsammans hemma i Stockholm jag och Rasmus. Så blev det. Att det blev vid Hornstull kändes helt rätt för oss båda. Efter några roliga veckor i början av året med förberedelser var det dags. Affischen lovade gott.

Om nu bara Rasmus olika filurer – matadoren, duvorna, räven och de andra – bestämde sig för att återvända in i Galleriets värme så skulle allt gå bra, och det gjorde dom.

Fint att träffa alla er som aldrig går utanför dörren utan att ha med sig kameran. Ni är ett föredöme för mig. Staden ligger där och bara väntar på att bli dokumenterad, med humor, värme och för att ni har något ni vill berätta. Själv är jag glad att jag tog fram och visade några av mina 80-talsbilder. De inspirerar mig. Att ni var många som verkade uppskatta dessa bilder stärker mig. Dags för mig att börja närma mig de människor jag fotograferar så som jag gjorde när jag var trettio. Inte bara för bildens skull utan för nyfikenhetens skull. De jag plåtade då visste jag efteråt vilka de var. Om det sedan blev en bild  så var bara en extra fin bonus. Så skulle jag kunna tänka även idag. 

Sedan var det fantastiskt med alla ni unga som kom. Ni som har förmågan att se på välden med nya och nyfikna ögon. Jag hörde hur ni skrattade högt när ni såg Rasmus fina bilder och läste de underfundiga rubrikerna eller vad som stog på alla hjältarnas knogar. Insåg att vi under söndagen hade ”Clash” som bakgrundsmusik. Aldrig hänt tidigare när jag ställt ut själv. Tack alla ni unga som gjorde det möjligt. Nu vet jag att The Clash funkar. Det får bli måndagsmorgonens frukostmusik (funkar fint även till havregrynsgröt  hemma i köket!) 

En annan kul sak var ni som jag jobbar med. Fick möjligheten att tillsammans med Rasmus möta en annan sida av er. Det var som om våra bilder  och den annorlunda situationen lockade fram nya sidor hos er. Spännande och inspirerande kommentarer om allt från 80-talsmusik, vad  ni lyssnar på nu och ungdomstidens  serieläsande, andra bilder ni gillar till minnen från havet, stränder och segling. Roligt att få lyssna på er med nya öron.  Jag kände er tidigare, men nu tror jag att jag känner er ännu bättre. 

Tack alla ni nära och kära samt  trogna vänner från förr och nu som alltid snällt dyker upp.  Måste träffas oftare är min spontana tanke. Det måste verkligen bli av. Nu skissade vi upp en hel del planer om middagar och återföreningar där barnen – de som är vuxna nu men ändå bara är barn för oss – ska vara med . Viktigt att vi förverkligar det vi sa att vi skulle göra!

Sedan får jag inte glömma att min -storebrors äldsta sons äldsta dotter – som nu går i ”förskola” vill ha pantflaskor för hon drömmer om en skateboard.  Så viktigt med barn som har drömmar – kommer ihåg hur det var. Ska idag måndag fixa en kasse som jag ska fylla med pantflaskor och vid tillfälle ge till henne.

Det är mycket som hänger ihop. Sist jag var hemma hos Rebecka i Sala spelade hennes sambo Philip bandet Vulfpeck. Musiken fastnade. Hade dom som bakgrundsmusik i galleriet en stund på lördagen. Niklas – Mias son alltså och Rasmus kompis från när han var liten – kommenterade det – speciellt basgången. Gladde mig att vi är många som gillar Vulfpeck. På söndagen träffade jag Carl – Rasmus kompis från gymnasietiden som jag inte sett på säkert 10 år. Kom på att Carls brorsas bas står i min garderob. Berättade det. Calle blev glad för han och hans brorsa – som jag för övrigt aldrig har träffat-  nyligen hade diskuterat var basen tagit vägen.  Sedan när han gått kom jag ihåg vad Niklas sagt – fin basgång. Kanske var det därför jag kom ihåg Carls brorsas bas. Ja det finns mönster, och vad mycket det är som hänger ihop. Så länge basen står i garderoben blir det ingen basgång – men då kan man alltid lyssna på Vulfpeck som jag lärt mig göra av Rebecka och Philip sist jag var hemma hos dem i det röda gamla huset ute på åkern utanför Sala.

Slutligen så var vi samlade hela familjen igen. Det var säkert tio år sedan sist det hände. Tänkte inte så mycket på det i stunden, men nu efteråt så värmer det.

Slutligen den fina bild Rasmus hade i fönstret som jag tror många missade. ”Strolling Tones”.  En avslutning som känns bra.  Tack alla  ni som kom!

och …

… Rasmus

Tack för att vi gjorde ”Farsan och Jag”!

Highkeybilder

Har en fotouppgift. Den är att ta ”highkey” – bilder. Jag vet inte exakt vad en highkeybild är, men tror det handlar om att en stor del av bakgrunden ska vara vit – gärna vitare än vit – samtidigt som den del av motivet som ska framhävas ska vara ganska normalt exponerad. Intrycket av bilden ska gärna vara attt den är mjuk. I  vanlig ordning började jag med att leta bland mina redan tagna bilder. Jag fann några, även om de var få.  Jag gillar flera av dom. Att jag under en tid tog en hel del överexponerade bilder hade sin grund i att jag ofta arbetar med långa slutartiden och då saknade ett gråfilter. Den här bilden är ett lyckat exempel tycker jag.

Har inte tänkt på det tidigare men bilden närmar sig hur man kan rita med blyerts och kol om man behärskar det. Jag har i tidigare inlägg  (se nedan) skrivit om hur man kan måla med kameran. Inser nu att man även kan teckna med kameran. Roligt att lära sig mer om vad man kan göra med en kamera. Den vet i manuellt läge absolut inget om foton eller bilder – den gör bara slaviskt som man säger till den – utifrån de samband som finns mellan ljus, tid, optik och det ljuskänsliga material som utgör sensorn. Sambandet är relativt enkelt att förstå, men att resultatet kan bli så många olika saker fascinerar. Viktigt att ta sig ann nya uppgifter och utforska vad kameran kan göra. Inser risken med all ny avancerad teknik som utger sig för att hjälpa fotografen att ta bra bilder. Den leder gärna till likriktade bilder som vi sett förr och som helst vill se ut som vykort.  Kanske inte något fel med det, men inget för mig. För mig är foto något som kan utvecklas. Det finns inga optimala bilder, bara bilder som rent subjektivt är bättre än tidigare bilder. Dvs man blir aldrig färdig. Däri ligger det roliga.

Att söka efter att ta bilder genom att göra med kameran som man inte ska göra kan vara en väg framåt. Då kan det ibland leda till nya insikter och bilder vi inte tidigare har sett. Viktigt att komma ihåg är att ögat och hur det fungerar gärna sätter normen för hur vi tror att en bra bild ska vara. När kameran registrerar någon ögat inte kan, kan det bli något ”extra” intressant.

 

När fotot närmar sig en målning?

Havet är nog mitt vanligaste motiv. Troligen beror det på att jag alltid vill till havet. Väl där blir det ofta en bild. Jag tänker tyst för mig själv att det är onödigt med ännu en bild eftersom jag redan har den bilden och att jag tenderar att upprepa mig.  Något jag absolut inte vill göra.  Men ändå så blir det nästan alltid så att jag tar den där onödiga upprepande bilden.  Ibland blir det emellertid  – till min stora förvåning – en ny bild jag inte tidigare har sett. Så är det med denna bild. Tycker nästan den ser ut som en målning. Roligt när gränsen suddas ut. Jag kan inte måla. Det här får bli mitt sätt att måla.

Bilder från förr

I mitt arbete som byråkrat är det sällan jag får utlopp för mitt bildintresse.  Men så plötsligt händer det. Med ambitionen att sprida kunskap på ett mer lättillgängligt sätt så blev en väsentlig del av mitt senaste projekt att ta fram en webbutbildning om äldre och alkohol. Nu behövde vi hitta en linje vad gäller uttrycket. Det slutade med att jag började plocka bland mina bilder från 80-talet.

Tänk att det gick att ta så fina bilder då. Jag kommer ihåg  mannen som satt i det vackra ljuset i stillhet på Kloster på Vasagatan och närmast högtidligt i långsam tackt drack sin öl. Jag kunde inte låta bli att gå fram och prata med honom. Det var ok att jag tog några bilder och så blev det. Nu är jag så glad över det. Tänk om jag kunde ta sådana bilder igen, där förarbetet i form av att ta kontakt bestod av 90 procent av jobbet och själva plåtandet och efterarbetet i labbet utgjorde max 10 procent. 

Så fick webbutbildningen sin ton. Svartvitt med människor som omger sig av en aura av stolthet. 

 

Vid sista mötet med gatufotogruppen visade Olla några bilder från 60 talet. Foto har säkert utvecklats, men det är något speciellt med dessa äldre foton. De bär på en känsla som jag sällan ser i dagens bilder. Kanske är det bristen på engagemang  och lusten att berätta något som saknas idag. Man bara knäpper utan att ha en ide.

Måla med kameran

Det är mörkt om dagarna. Men det innebär inte att det inte går att ta bilder. Bilderna  blir bara annorlunda.

Strunta i konventionerna och bejaka något nytt. Inse vad du kan göra med kameran. De långa slutartiderna och starka kontrasterna gör det möjligt att måla.

I veckan deltog jag i en fotogrupp som varit ute och jobbat med långa slutartider i mörkret. Vilka fina bilder det blev.  Kameran slutar aldrig att förvåna. Foto kan vara så mycket. Det traditionella fotot känns allt tråkigare

Konstrunda 2022

Tre dagar går fort. Nu är konstrundan över denna gång. Det finaste i år var att jag fick ställa ut med min son. Gav mersmak. Förhoppningsvis kan ställa vi ut tillsammans i Stockholm det kommande året. Hoppas verkligen det.

Årets insikt: En besökare noterade att jag gillar fulskog, dvs skog där träden planteras i rader för ett rationellt skogsbruk. Det passar mitt minimalistiska synsätt. Jag letar och använder mig gärna av linjer och upprepningar. Hon frågade om jag brukar göra ren bilrutan från insekter. Visst gör jag det men insåg precis då att jag det senaste året inte behövt göra det. Hon fortsatte med att berätta att insekter inte trivs i fulskog och att om bilrutan inte fylls av insekter så säger det något om fåglarnas möjlighet att hitta mat. Hon har så rätt.  Man får lära sig ett och annat när man ställer ut. Det tar jag med mig. Nu blir det cykel till mataffären istället för bil ett par gånger i veckan.

Tack alla trevliga,  fina och kloka besökare. Ni gjorde denna helg till någon mycket speciellt. Vi ses om ett år igen-

Lite vidare perspektiv

Långhelg med halvtaskigt väder. Hoppade över landet. Då fanns möjligheten att försöka hitta tillbaka till att ”fota i stan”. Det har gått relativt trögt de sista åren. Pandemin fick mig att överge gatufotandet. Kt att jag upprepar mig en hel del.  Behöver ta ett kliv framåt. Idag hände något som känns hoppfullt. Tog några bilder på väg till mataffären i morse. Kändes relativt ointressant men när jag tittade på bilderna efteråt så tyckte jag att det fanns något i dem. Senare under dagen passerade jag Karlbergs slott. Prövade ett nytt grepp inspirerat av vad jag gjort tidigare under dagen. Nu blev Karlbergssjön intressant igen. 

Tänker gärna på Stockholm som en sillhuett. Den gamla testbilden med en sillhuett över Stockholm och dess alla torn på 60-talet gjorde intryck på mig som barn. Utöver ICM-tekniken gillar jag att använda vidvinkel med sitt breda perspektiv. Det blir något slags landskapsbilder över staden. Det får bli lite cykelturer framöver och söka efter fler av stadens sillhuetter. Kul.

Bilder från utställningen  – Timmermansgården 14-15 april

Samtliga bilder fotograferade och redigerade  av Börje Almqvist

Börje med sina bilder

Helene

Besökare

Anders Källens bilder

Mina bilder

Elisabeth, Helen och Joachim med besökare

ICM fotografering

Min fotoklubb hade besök av Anderas Norstedt från klubben ”Avtrycket”. Han visade bilder från sitt ICM fotograferande. Det handlar om att medvetet använda rörelseoskärpa.  Jag tycker om dessa bilder och fick raskt bryta mot  min princip att inte köpa nya saker. Ogillar verkligen detta med utrustning och en massa prylar. Men ett rejält gråfilter är varken dyrt eller tar någon plats samt behövs – inte tal om annat. Nu kan jag fånga en halv sekund av havet i en bild och samtidigt få en blå himmel.

Nästa bild är en halv sekund på St :Eriksbron.  Det var massor av folk och bilar. Men med hjälp av gråfilter och en panorering lyckades jag trolla bort allt det andra. Ännu ett plus är att jag börjat använda ett vidvinkelobjektiv som ger stort skärpedjup samt ger ett spännande perspektiv i motsats till  de  ihoptryckta perspektivet som blir med ett tele.

 

Nya tag –  nya utställningar på gång

Pandemin har inte varit bra för mitt fotograferande. Men  nu ljusnar det och jag har hjälpligt börja fotografera natur igen, men behöver hitta lusten för att plåta stad. Börjar  ta med mig kameran och med mer ljus och värme blir det en bild då och då. Hoppas att det värsta är över och att det lossnar snart.

 

Nu finns planer för  två  nya utställningar.

1. En utställning tillsammans med några fotovänner från Stockholmsklubb den 14-15 maj på Timmermansgården.  
2. Konstrunda i Grisslehamn den 29- 31 juli. I år extra roligt då jag kommer att ställa ut tillsammans med min son

Mer information kommer under fliken Aktuella utställningar. Se även  Grisslehamns Konstrunda på Instagram

Konstrunda 2021

Åter dags för konstrunda. Nu är den mer lokal och heter ”Grisslehamns konstrunda”.

Min strategi är att välja bilder jag tycker om, både gammalt och nytt likväl som från land och stad. Den röda tråden lär bli minimalism.  

Jag har justerat min sökare i kameran så jag ser en kvadratisk bild när jag fotograferar. Det gör att jag har kontroll över bilden som i slutändan alltid ska vara kvadratisk. Det är mitt format. Att genomgående ha ett och samma format lär mig att komponera bilden direkt i kameran, istället för att ägna trist tid med att prova mig fram framför en dataskärm.

Fotograferandet bygger på ett samband mellan tid och ljus. Därmed kan kameran både se sånt som ögat kan se, och inte kan se. Det kan handla om frysta ögonblick likaväl som hela rörelser förmedlade i en bild. Detta försöker jag att utnyttja.

Jag ställer ut mina bilder i min sommarstuga på Väddö. Inom en mils radie är det ett drygt 10-tal andra konstnärer som ställer ut samtidigt.  Se affisch genom att klicka på länken nedan.

Grisslehamns Konstrunda 21, affisch A[10869]

Gatufotogruppen

En stor del av min lust att fotografera får jag via Gatufotogruppen och dess medlemmar. Gå in på gruppens hemsida och inspireras.

 

Utställning – Stockholms fotoklubb (visade bl.a. detta)

Den 23 augusti 2013 – Ett kort ögonblick uppe på S:t Eriksbron

Går som vanligt över bron bort mot Kungsholmen. Mycket folk och mina tankar är redan framme där bakom skrivbordet vid Västerbroplan. Då händer något i ytterkanten av mitt synfält. Jag tittar till och ser hur en mycket vacker och smäcker roddbåt ensam forsar fram genom Karlbergskanalens vatten. Just som de fyra årbladen samtidigt med stor kontroll och rätt vinkel skär ner i vattnet påbörjas en kraftig men kortvarig acceleration. Jag vet precis hur den känns. De två roddarna är samspelta och jag blir genast avundsjuk. Rodde lite som ung och kan med ens känna den där känslan när allt plötsligt bara funkar så som det ska.

Jag inser att där nere mindre än 100 meter ifrån mig pågår ett helt annat liv. Här vid bron korsas motsatser som ”på väg till arbetet” och ”jag gör vad  jag vill” och ”trängsel” och ”gott om plats”. Mobilen kommer raskt fram och det är bråttom. Jag hinner bara ta en anda bild och kan snart konstatera att jag visserligen fick med hela båten, men att bilden blev oskarp.

Senare under dagen väljer jag att trots allt publicera bilden. Mina följare är som vanligt snälla och gillar. Några ger mig kommentarer, men själv är jag tvehågsen. Jag är både nöjd och missnöjd på samma gång.

Det har nu gått sju år sedan jag tog bilden och parallellt med att jag försökt lägga den åt sidan så har den ändå envetet pockat på uppmärksamhet. En tid hade jag den på väggen, en person i min närhet har fört den på tal i positiva ordalag vid flera tillfällen och en gång skickade jag t o m in den till en tävling. Samtidigt har den irriterat mig – den kunde ha blivit bättre, den är ju aningen oskarp. Varför är normen att bilder ska vara skarpa så stark? I mina ögon kan skärpa ofta tendera att hämma både stämning och känsla – det blir vykort och halvbra kopior av en verklighet som nästan alltid är som bäst när man bara är där och upplever den ”live” via sina ögon.

Kanske är detta bakgrunden till min  hopplösa fascination av oskärpa. Kameran förmår ju – t.ex. genom rörelseoskärpa – att se sånt våra ögon inta kan se. Om oskärpan blir lyckad ger den ett mervärde! Gillar också att jobba med ett inslag av slump, extra kul idag när tekniken så gärna vill ta över och göra bilderna åt oss.

Klippbadare är som katter i sina kattlådor

Oftast kommer jag iväg tillräckligt tidigt på förmiddagen så jag är först, dvs jag får alltid den plats vid havet jag vill ha och vet är perfekt. Den som är först på plats har ett övertag gentemot de som kommer senare. Det finns oskrivna regler här vid havet. Den som kom först har sin plats plus ett integritetsskydd vilket innebär att de som kommer som andra sällskap ska lämna gott om utrymme mellan sig själva och de som kom först. Här vid klipporna är det ofint att ligga packade som sardiner i en sardinburk. Det kan man göra vid poolen eller vid de populära stränderna. Här vid klipporna är vi finsmakare. Vi vill höra havet, ha vår integritet och bada gör vi främst för att det är skönt först efteråt (det är handen på hjärtat ett mindre helvete att komma i här – dels riskerar man att slå sig genom att halka på någon hal sten och dels är det väldigt kallt!). Detta inom parentes håller vi tyst om, men alla vi vid havet vet om det. 

Men eftersom jag var först idag har jag det stora nöjet att få se hur de stackars tvåorna, treorna och fyrorna gör för att hitta sina platser och märkligt nog kommer jag att tänka på en inomhuskatt som ska kissa i sin kattkisslåda. Precis som katten går runt i lådan och tar god tid på sig för att hitta rätt plats i lådan och för att få sinnesro nog för att till slut kissa, kan dessa människor ägna en oändligt lång tid för att gå runt och leta. Internt i familjen förs diskussioner och allas vilja ska beaktas och trots vedermödorna blir det ofta fel. Det kan man se genom att några i familjen ägnar sin tid vid klipporna åt att stå och bara glo. Det är något med platsen de valt som är väldigt fel, så de förmår inte slappna av vilket man gör först om man ligger ner på den hårda obekväma stenen utan att klaga!

Jag älskar att se detta skådespel. Vad fan skulle de till klipporna vid havet att göra tänker jag. Ska man till havet måste man komma först. Jag har rätt lutning på klippan, jag har lä för vinden, insynen är obefintlig så det är möjligt att få på sig badbrallorna och det är lätt att komma i och ur vattnet utan risk för skada – dvs alla förutsättningar finns för att jag ska kunna slå mig till ro. De som kommer därefter – tvåorna, treorna, fyrorna osv –  riskerar tyvärr alltför lätt att få en dyster, smärtsam och obekväm dag vid havet. De blir sällan långvariga. Den ända trösten är att om de istället valt poolen eller sandstranden hade deras tillvaro mest liknat sardinernas i den ovan nämnda sardinburken. 

Tröttnar inte på havet

Kan inte vara på landet en dag utan att besöka havet. När jag såg huset för första gången var det havet som avgjorde. Det må vara hur som helst med huset och alla eventuella dolda fel, havet kommer alltid att finnas kvar – det kan ingen ta från mig.

Sedan dess har jag besökt havet 100-tals gånger och är varje gång varit lika imponerad. Havet är sig aldrig likt. Det är något med havet som har väldigt mycket med fotografi att göra. Det som vid en första anblick tycks vara så statiskt är allt annat än statiskt. Vyn förändras hela tiden, men förändringen är ofta så långsam. Det krävs tålamod för att se det. Havet med sitt vatten, horisonten  himlen och vågorna ändrar sig hela tiden långsamt, med ljusets, vindens och molnens förändringar. Sedan kan det överraska och gå från något mycket inbjudande och harmoniskt till något mycket hotfullt och kaotiskt väldigt snabbt. Med fotografens vilja att lära sig ljus är plasten vid havet en bra plats. Jag kommer aldrig att sluta fotografera havet.

Det är en sak att se, men något annat att uppleva

Det började strax efter nyår. På SVT-play ligger flera av Bergmans filmer tillgängliga. Jag börjar titta och snart växer en önskan fram. Fårös natur har gjort intryck och jag vill dit för att ta bilder. Sagt och gjort – efter ett bad i ett småmulet Sudersand i början av juni tillsammans med min dotter – svänger vi av från huvudvägen. Vi är nästan ensamma. Snart blir vägen mindre och påminner närmast om en svart lång krokig matta som rullats ut över det karga landskapet. Fåren går fritt och ibland får vi stanna i väntan på att de ska gå åt sidan. Det är en fin känsla, vi är välkomna men på deras villkor. Landskapet blir bara vackrare och vackrare och när sedan havet tillkommer med sin långa horisont är upplevelsen fullbordad. Jag tror aldrig jag har sett något liknande. Jag har varit här förr som ung men då var det något annat jag var med om. Jag var liksom bara där. När jag nu stiger ur bilen är jag mållös. Det jag ser är så vackert och jag fylls av en känsla som gör mig så glad – jag känner mig full av lycka! Tänk att jag har förmånen att få uppleva detta! Jag tar pliktskyldigt några bilder och de blir fina men saknar helt den starka känsla jag upplever. Jag tror det är viktigt att alltid vara medveten om att det är en himla skillnad mellan att se något och att uppleva något. Kameran är bra på att se och den hjälper oss att söka efter nya platser och komma ihåg gamla, men saknar helt förmåga att uppleva – det måste vi göra själva.

Ett nytt seende

Tittade in på Moderns Museet och som vanligt kunde jag gå hem med nya insikter. Deras ambition att hänga om den egna samlingen på nya sätt för att berätta något nytt är så spännande. Jag fick se bilder av  Irving Penn och Diane Arbus. Båda mycket sevärda. Diane har jag tidigare inte sett. Hon fotograferade under 60-talet bl.a. människors utanförskap och subkulturer. 

Men det mest spännande tyckte jag var rummet med rubriken ”Ett nytt seende”. Braque och Picasso som utvecklade kubismen i början av 1900-talet använde sig ofta av fotografier för att kunna se verkligheten så som den ”verkligen” ser ut. Kameran kan inte bara se det ögat ser utan kan ge en än mer autentisk bild. Det som faktiskt syns på bilderna genom olika exponeringar, typer av ljus eller djärva kompositioner är pusselbitar som tillsammans kan göra bilden mer autentisk. Detta leder till att även fotografin utvecklas och det vi ofta kallar för abstrakt utforskas och blir till en genre. Intressant tycker jag som exprimenterar med medveten oskärpa, minimalism och gärna använder mig av felexponering.

Jag tyckte kanske inte att de fotografiska bilderna som visades var så spännande – däremot beskrivningen av vad som skedde och hur kubism och fotografi utvecklades i samspel.  Tack moderna museet för att ni bjöd på detta! 

Här börjar resten av världen

Förra året hamnade jag av en slump längst ut i Västra hamnen i Malmö. Så vackert! Det känns som början på övriga världen. Sundet är så stort, okända fartyg lunkar sakta mot okända mål, bron försvinner långt där borta i vattnet nästan vid horisonten och där mitt emot breder en svag siluett ut sig av en stor och underbar stad. I denna miljö är det lätt att tänka och drömma sig bort. Jag har ofta under året tänkt att hit måste jag ta mig igen.

Förra gången fick mobilen duga. I år fanns  kameran med. Det är så många av mina bilder blir till. Jag återvänder och tror att jag vet hur bilden ska se ut och så tar jag en helt annan bild, en bild jag först inte hade kunnat föreställa mig. Det är så jag vill att bilderna ska vara – något nytt, något jag inte sett förut. Hit tänker jag återvända – om och om igen – här kan jag tänka, drömma och kanske ta någon av de där bilderna jag inte visste fanns!

Nöjd!

Ibland händer det. När jag efteråt – ofta på bussen hem – går igenom dagens skörd av bilder så är det en som fastnar. Svårt att sätta ord exakt på vad det är. Jag tycker om ljuset, att det blev en riktigt bra svartvit bild och att om jag fick göra ett snyggt (vinyl-)omslag så skulle jag överväga denna bild. Mia från Galleri kontrast sa något om att hon sökte efter bilder med en berättelse. Kanske har denna bild en berättelse även om den med säkerhet ser väldigt olika ut från betraktare till betraktare. Det handlar naturligtvis mycket om känsla. Då blir ord ofta så fattiga. Jag är kort och gott nöjd!

Den allra vackraste!!!

Blir glad när jag kommer hem och ser bilden. Den är lite rörelseoskarp så att det inte blir något vykort, samtidigt som oskärpan inte förstör svanens vackra linjer.

Jag har alltid gillat svanar. De utstrålar en enorm integritet, är i sina linjer så vackra och i skruden vitare än den renaste snö. De kommer i tysthet och kan lika snabbt som de kom vara försvunna. Det är också en fågel som lever tajt med sin familj. De hänger alltid tillsammans med sina närmaste. De tar varsamt hand om sina barn och barnen tycks inte överge sina föräldrar i första taget. Ofta är barnen lika stora som sina föräldrar när de söker sig vidare ut i livet.

Ett ögonblick av extrem konsentration

Plötslig ser jag henne. Mitt i kaoset bland alla de andra glider hon fram. Det är underbart att se. Bara genom att följa hennes rörelser går det att känna att nu är något stort på gång. Under ett ögonblick handlar allt om extrem koncentration. Nu behövs så mycket mod. Det kan bli så snyggt, men lika gärna också något så fel. Vuxna faller sällan snyggt.

Denna kvinna har mycket mod och snart lämnar skridskorna den hårda kalla isen. Hon snurrar länge, nästan som i ultrarapid. Så otroligt vackert. Den ena skridskon landar till slut åter mjukt i isen och rörelsen avrundas i en mjuk lång sväng. Sakta glider hon in bland de andra och snart syns hon inte mer. Var det på riktigt eller bara en mycket vacker hallucination. Jag vet inte, och det spelar egentligen ingen roll,  för när jag går därifrån känner jag en mycket stark känsla av lycka.

Kryssar genom stan

Vid Munkbron trängs tåg och bilar på sin väg  genom stan. Betydligt mindre iögonfallande är cykelleden. Där råder ingen trängsel, utan här är det full fart som gäller. Gillar inte dessa projektiler som vägrar att stanna för oss som går, med målet att ständigt slå nya rekord. Känner både ilska och rädsla när de svischar förbi. Men på bild är cyklar något speciellt.    

Vilken tur att jag fotograferar

En ny stad, nya obekanta människor, hopplöst många platser att upptäcka. Var börjar man? Med kameran blir det så lätt. Hitta en plats med mycket människor och ett spännande ljus och häng där. Har du tur får du några bilder, om inte så har du ändå börjat närma dig staden och de som är där.

Robert Doisneau – Galleri 3/Kulturhuset

Äntligen finns Doisneaus bilder att se i Stockholm. Utöver bilderna finns det också en film om honom som är mycket sevärd. Utställningen pågår till den 25 november

Äntligen ett diplom!

Deltog med fem bilder RIFO-s årliga fototävling. Två bilder gick vidare och min bild #mellanväddöochåland fick en utmärkelse.

Att få diplom väcker minnen. Ett jag kommer ihåg och som jag var mycket stolt över var det jag fick som sexåring efter att ha gått i skidskola i Kvarnsveden 1965. Kommer ihåg att det var både kallt och många tuffa övningar. Men diplomet värmde och fick en hedersplats på väggen i mitt rum.

Jag rekommenderar alla att titta på de bilder som valdes ut. Det finns så mycket bra fotografi! Se katalog Riksfotoutställningen 2018

 

 

Utställningen är över. Planen är att vi återkommer på Kröns till sommaren 2019.

Och så var alla ”älmstanätter” och ”grisslehamnsdagar” äntligen över. Folk har börjat återvända hem och nu infinner sig den absolut bästa tiden. Frukost på furstukvisten utan ljudet av mototsågar, skruvdragare och sågklingor. När jag efter middagen cyklar norrut på kustvägen möter jag fem cyklister och en bil, förra veckan var det max en cyklist men 30 bilar. Nere vid havet är det vackrare än någonsin. Det är nu som landet äntligen blivit landet. Nästa år ska jag inte ha semester i juli – då ska jag vara i stan – misstänker att jag kanske trivs bäst i stan då. Tror att detta har något med minimalism att göra och att det är en del av min identitet.  

 

Tack alla bra besökare!!!

Jag hade visserligen få besökare under årets konstrunda, men de som kom var väldigt bra. Att få höra att ”Vi var här förra året och ville absolut visa vår dotter dina bilder”, eller att ”Jag kommer tillbaka för att få ny inspiration” är sånt som gör mig glad. När det sedan var många som menade att jag utvecklats sedan förra året, kändes det riktigt bra. Konstrundan börjar fungera som en sammanfattning av mitt fotograferande under året. Just det där att få känslan av att vara på rätt väg känns så bra. Självklart blir det Konstrunda nästa år igen. Tack!

Inför årets konstrunda fick jag lust att skriva en text om mitt fotograferande – en slags förklaring till vad jag håller på med. Du finner den under fliken Galleri och den heter ” Om mitt fotograferande”.  

 

Det är olidligt varmt, men helt perfekt. Jag ligger en meter från havet, vinden svalkar och himlen är magiskt blå. Känslan är underbar – bara jag, havet, vågorna, vinden och fåglarna. Jag öppnar långsamt mina ögon och sätter mig upp. Då ser jag det. En annan människa!!! Hen tittar åt mitt håll och våra blickar möts för en sekund. Snart försvinner hen ner bakom en klippa, men det är kört! Förtrollningen är bruten. Bara vetskapen om att jag inte är ensam här vid havet – så som jag trodde – är mycket, mycket irriterande. Kan inte den där andra djävla människan bara ta sitt pick och pack och dra?

Jag väntar en stund och hoppas att allt ska återgå till hur det var alldeles nyss – sådär perfekt. Vad gör det att det ligger en annan  människa därborta bakom en klippa, försöker jag tänka. Men positivt tänkande funkar inte i en situation som denna. Det ända raka är att packa ihop, ta  sig bort till cykeln och sakta trampa hemåt i den förbannade hettan sommaren 2018.

 

Nu har jag flyt. Ideerna känns nya och roliga. Medan experimenten med oskärpa handlar en hel del om slump är det jag gör i stan motsatsen. Förutse en bild och invänta rätt tidpunkt. Känner mig rätt nöjd med att jag vågade vrida bilden 90 grader. Man måstre våga.

 

Så fick jag äntligen möjlighet att gå ut i skogen med systemkamera. Rörelseoskärpa är så kuuul! Nu föredrar jag nästan skogen framför stan som plats att leta bilder. Börjar få lite koll på vad jag gör och hur jag ska röra kameran. Den stora överraskningen just nu är färgerna. Blir så vackert med lite tur! 

Känns bra att ha något nytt att visa på årets konstrunda första helgen i augusti

Besökte sommarhuset. Gick i skogen och kom på att rörelseoskärpa i naturen kan fungera. Hade bara kameran i mobilen. Det går inte att göra lika mycket, men en del. Ska bli spännande att arbeta vidare med detta i vår.

Så gick det plötsligt att leta bilder utan att frysa sönder fingrarna. Är med i en fotogrupp som heter walking the streets. Just nu pågår diskussioner om vad minimalism är. Ligger nära det jag gör och denna bild blev jag nöjd med. Men är det minimalism?

Gå gärna in på www.walkingthestreets.org

Där hittar du spännande bilder från urban miljö och just nu försök att tänja på minimalismens gränser.

Så är jag tillbaka där jag började. Minimalism har så ofta varit mitt tema men så för en tid sedan tyckte jag att jag var färdig. Jag började upprepa mig. Men i veckan träffade jag en grupp fotografer och de diskuterade minimalism. Bl.a hade de tagit en del svartvita minimalistiska bilder och när jag såg dem insåg jag att svart/vitt är ytterligare ett möjligt steg i ambitionen att skala av, något jag helt förbisett. Så nu är det bara att börja om, fast utifrån en ny ingång.

Högst upp i Kulturhuset pågår Fria fotografers filial -18. Mycket spänande att se. Rekommenderas!!!

 

”One day I will leave the house at dawn, so quiet, that you will not even wake up, and I will go, and I will be wandering the world, and you will never find me”

Plötsligt fick denna bild en fin text av en okänd följare. Kul tycker jag!!!

 

För en tid sedan talade jag med en fotograf som ställde ut på galleri Korn. Jag gillade hennes bilder. Hon berättade att hon ville göra något utan att ha full kontroll över resultatet. Inspirerad av Nezhla Taj (se nedan) leker jag en del med rörelseoskärpa. En överraskning är färgerna och färgfälten. Känns befriande när tekniken blir så underordnad – det är bara bilden som gäller.

Inspirerad av Nezhla Taj gav jag mig ut med kameran för att försöka. Min kamera kan troligen göra det mesta, men att hantera menyerna i kyla tär på krafterna  Handlar om att få till en lagom lång slutartid.

Inspireras du också! Se coola bilder av Nezhla Taj under fliken ”Inspiration” och välj ”Bra bilder”

 

En plats som blev över där, tåg, bilar, tunnelbana, människor på väg och alla stans skivnördar, korsar varandras vägar. Jag älskar denna plats. Det är den mest urbana miljö i Stockholm jag känner till.  Så vacker och full av känsla i sin skitighet och känsla av att det blev som det blev. Nu när Karlbergs station har stängt behöver jag inte stanna upp i trappen för att släppa förbi en medmänniska som tänkt ta upp jakten på tåget som är på väg in mot stationen därborta. Så tråkigt, jag saknar det! Mitt Birkastan har förlorat något. 

Efter några timmars sökande efter bilder fick jag äntligen känslan av att detta kan bli något. Hittade en plats med en miljö och ett ljus som är gjord för att vänta in bilder. På bussen hem tittade jag igenom dagens skörd och kunde konstatera att det fanns något där. Enkelt, snyggt ljus, en spännande färg och människor i olika skepnader och former. 

Äntligen en helg då jag har möjlighet att ägna mig åt bilder. På galleri Korn ställer Bo G Svensson ut. Uppfriskande bilder- fick verkligen lust att leta bilder. Bara hundra meter från galleriet hittade jag denna. Hade precis pratat med Bo om en av hans bilder som var svart/vit men med ett litet inslag av färg. Ingen slump att denna blev som den blev.

Obs. Ulf ställer ut tills på onsdag den 19 okt. Rekommenderas. Du finner inf om Galleri Korn under fliken inspiration/gå och titta på bilder.

Åter i stan med nya perspektiv. Nja. Snabbt hamnar jag bland de bekanta lyktstolparna vid Pampaslänken. Där har jag varit förr. Tänker på lyktstolparna som lite av stadens träd. Högresta, vindpinade, coola former och oändliga kombinationer. Precis som i skogarna på landet är det som om jag aldrig blir riktigt mätt. Går gärna dit igen och igen. Motorlederna är som skogarna, platser lite vid sidan av. En fin plats där jag har lätt för att tänka.

Det är viktigt med utställningar. Jag tvingas fundera över mina bilder och vart jag är på väg. Medan många besökare gillar mina naturbilder bäst, så är jag själv svag för mina tidiga minimalistiska bilder. Men det jag tycker är roligast att fotografera just nu är människor, men då ska det vara på mitt sätt.

Den av sommarens bilder som jag tycker bäst om är denna på en mås. Att ta en helbild av en fågel tror jag är dömt att misslyckas. Det är inte min grej! Det finns hur många duktiga naturfotografer som helst. Om jag ska fota fåglar så måste jag hitta mitt sätt. Förhoppningvis kan mitt möte med måsen bli vägledande för mitt fotograferande i höst. Om jag ställer ut bilder nästa sommar ska det vara mer människor på bilderna, fast då på mitt sätt. 

Sommarens tredje utställning – Konstrundan i Roslagen

Bra start. Mycket trevliga besökare som både ger och söker inspiration. 

 

Det är vackert när de kommer. Det går inte att förutse, utan handlar  om att ha tur. Tillsammans utstrålar de beslutsamhet. De vet vad de vill och har ett mål, och idag hade jag turen att få se deras snygga formation. När jag kan konstatera att jag hann ta några bilder, händer det märkliga. De kommer tillbaka. De utstrålar visserligen fortfarande beslutsamhet, men man undrar – har de en susning om vart de ska? Ja, de är väl som alla oss andra. Utåt sett verkar de säkra, men innerst inne handlar det mest om frågetecken,  tvivel och grupptryck. 

Genom fönstret ser jag Uppsala högar som reser sig mot skyn. Långt därborta på en av kullarna står två pyttesmå människor.  Hoppar snabbt ur bilen, öppnar bakdörren och får fatt i min kamera. Den här bilden vill jag verkligen ha. Det känns som en oändligt lång tid för kameran att starta upp. När jag äntligen får upp bilden på kamerans skärm kan jag konstatera att de fortfarande är kvar där uppe. Jag kan pusta ut.

Sommarens andra utställning

Helgen den 8 -9 juli ställde jag ut tillsammans med Lillemor Wassberg i Linne´s Sävja i Uppsala.

Sommarens första utställning 

En liten flicka kommer in. Hon tar god tid på sig och tittar noggrant på bild efter bild. Sedan ställer hon sig mitt i rummet och säger med hög röst. ”De är så jädrans snygga”. Bättre beröm man kan få!!!  Det är sånt som gör att man blir fast besluten att fortsätta med fotograferandet.

 

När jag är på landet kan jag antingen gå till havet eller in i skogen. I flera år har jag valt havet. Skogen saknar linjer, mönster och stora enfärgade ytor. För den som gillar minimalism är skogen svår och jag gillar minimalism. Men skogen är trots allt rofylld så därför går jag dit ibland. Oftast har jag kameran med och kanske finns det minimalistiska inslag i skogen ändå. Jag gör mina försök och är kanske något jag gillar på spåren.

Obs. För den som ännu inte sett bilderna jag lagt upp av Javier Oliva Garcia – gör det! Gå in på ”Bra bilder” under fliken ”Inspiration”. Vilka bilder!

På väg hem från Fotografiska häromkvällen fick jag en massa spännande bildidéer. Kvällen efter återvände jag och fick bland annat denna bild av Katarinahissen.  Får mig att tänka på Tom Sawyer och hjulångare på Mississippi, en bok jag älskade när jag var liten. 

”Lyktstolpar är något som drar till sig min blick. Det har blivit en hel del lyktstolps-bilder. Här ett spännande exemplar som jag råkade på idag”

 

”En dag så var den bara där. Så som vi hade längtat!”

En plats som många passerar utan att se. Mitt i en trappa som leder ingenstans. 

Riddarholmskyrkan måste vara det vanligaste motivet av Stockholm. Ett försök att ta en annorlunda bild av kyrkan.

Kul att se hur människor går. Först ser alla ut att göra likadant. Men tittar närmare inser man hur olika man kan använda sin fötter och ben.  Se fler varianter på mitt Instagramkonto.

En granne på landet som målar blev inspirerad av mina naturbilder. Jag fotar, och med mina bilder som förlagor gör hon en ny bilder. Ett roligt samarbete. I sommar ska vi ställa ut tillsammans. Under fliken ”Inspiration” kan du se hur Lillemors tolkning av min bild från gamla skogsvägen blev.

”Det är underbart varmt och skönt på klippan. Ute på havet pågår en kamp. Vinden är obefintlig och jag kan i lugn och ro invänta tills båtarna ligger rätt i förhållande till varandra för att bilden ska bli så som jag vill ha den”

”I höst har jag upptäckt skuggorna. Tidigare har jag mest sett dom som ett problem, något jag velat undvika och ta bort. Men nu tänker jag tvärtom. Jag söker upp dom och vill ha dom med” 

”Från trapphuset i ett coolt smalhus i Hjorthagen”

”Mitt i city, mitt på dan. Där jag står är det trångt och bökigt. Trettio meter därifrån, knappt en själ”

”Förra helgen såg jag så häftiga landskap. Men i vanlig ordning kom jag mig inte för att stanna bilen, gå ur och ta lite bilder. Kände ånger hela veckan. Bestämde mig för att ta de där bilderna nu i helgen. Inte lika häftiga färger nu, men ändå fortfarande fina. På åkrarna börjar det bli lite grönt samtidigt som björkarna är snyggt oranga. Både vår och höst samtidigt” 

”Jag ägnar ofta elektriker, ventilationstekniker, målare och andra hantverkare en god tanke när jag tar bilder. Tack vare deras val och överväganden uppstår många av mina bilder”

”Jag gillar denna byggnad. Den inrymde så många arbetsrum när den stod klar att det blev kaos när alla 4500 personer som arbetade där kom och lämnade huset samtidigt. Det var tidigt 70-tal. Ur detta kaos växte flextiden fram. Tack Garnisonen!”

”Satt i ett två timmar långt möte häromdagen. Mötet ägde rum på sjunde våningen och jag hade en fin utsikt. Snart fastnade blicken på några hustak som skulle kunna bli en bra bild. Hade ingen kamera, men bilden hade fastnat i mitt medvetande. Dagen efter begav jag mig åter till mötesrummet, nu med kamera. Jag öppnade fönstret och av någon anledning tittade jag ner mot gatan. Där får jag syn på en helt annan bild. Den med hustaken blev sådär, men den här blev betydligt mer spännande” 

”Plötsligt var de där. De verkade osäkra, rörde sig lite kantigt och var lite lustigt klädda. Vilka var dom? Snart hade dom försvunnit in bland alla de andra människorna. Dom måste ha stigit upp ur havet, tänkte jag. En obehaglig tanke, men jag fick i alla fall en bild”